Det är mäktig hur mycket man kan älska någon.
Jag har aldrig riktigt gillat barn, det har alltid tagit tid för mig att kunna umgås med släktingarsbarn utan att känna mig obekväm.
Och när jag väntade Ricki så hade jag inga känslor alls för honom, visst var jag orolig och nojig som man blir som gravid, men det var inte förrän jag fick hålla honom som jag insåg hur mycket han betydde och när vi låg på 69an så kunde jag gråta för att jag älskade honom så otroligt mycket.
En kärlek till sitt barn är obeskrivlig, han får mig att le fast att jag är mitt i ett sörjande och han får mig att skjuta mina problem åt sidan för att sätta mig på golvet och leka med honom ♡
Ibland stannar jag upp och undrar vad jag egentligen gjorde om dagarna innan han kom in i mitt liv...
Ni får ursäkta röran i bakgrunden
