Jag trodde verkligen inte att denna graviditet skulle starta av sig själv, som ni vet.
Måndagen var bokad med min får som skjuts och barnvakt, medans jag skulle på ultraljud, vilket jag såg fram emot.
Tisdag var bokad för träff med BM och Ricki skulle äntligen tillbaka till förskolan.
På Söndagen började jag känna av lite smärtor, men jag kopplade det som att Mikey fixerade sig.
Men det fortsatte att bli starkare och på kvällen upptäckte jag att det var rosa i bindan.
Jag har läkt lite sen i fredags, men varken jag eller förlossningen tyckte att det var bråttom in.
Vid 21 tidrn åkte vi till min mor och värkarna kom regelbundet och någorlunda starka, hon skulle ta hand om Ricki och Ace och runt 22 åkte vi till förlossningen.
Men de skickade hem mig efter en undersökning...
Jag fick tre tabletter att ta för att kunna sova.
Jag grät något otroligt, det kändes som att jag svek alla som ställer upp och som hört av sig till sina jobb.
Pim gjorde verkligen allt han kunde och det hjälpte, vi pratade till slut om allt mellan himmel och jord, jag tog tabletterna och somnade snabbt.
Men jag fick bara sova ca 2 timmar.
Runt 3 tiden vaknade jag med ordentligt värkar, frossa och skakningar.
Pim så att det inte var kallt och jag kände på min hud att jag nästan kokade, värkarna fick mig att spänna mig mer och Pim andades med mig hela tiden.
Jag fick uppstötningar hela tiden och tillslut fick jag springa till toan, som tack och lov ligger precis utanför vårat rum och jag hann knappt fram innan jag kräktes...jag träffade en del av toan😆😅
Jag klockade värkarna så gott jag kunde, men jag var så trött att jag somnade mellan dom och gav upp.
Det blev inte mycket sömn, men min kropp orkade inte hålla mig vaken.
Jag fick åka in till förlossningen om jag ville, men jag var irriterad och ville inte åka in, för varför skulle jag ha öppnat mig på denna korta tid osv...
Vid 7 tiden gick det inte längre.
Jag ringde förlossningen och de ville ha in mig.
Resan var ett helvete!
ALLA skulle till jobbet, vi behövde tänka och värkarna blev bara värre + det tryckte nedåt.
Pim skyndade sig allt vad han kunde och blinkade år folk att flytta på sig, vilket de otroligt nog gjorde!
När vi kom fram så fick jag hjälp in, för självklart kom en värk när de öppnade dörren.
De kastade in oss på ett förlossningsrum, gjorde en snabb undersökning och gav mig gas.
Jag HATAR gasen!
Den smakar verkligen illa och kroppen skriker nej.
De sänkte styrkan och jag fick helt enkelt leva med den, även om den vara gjorde mig yr och inte tog bort någon smärta alls...
Allt jag minns är smärta, nålar, frågor och mer smärta.
Den stackars narkosläkaren gjorde verkligen så gott han kunde, men värkarna kom tätt, vattnet gick och kroppen tröck på.
Han gjorde ett jäkla bra jobb!
Jag kände inga stick, till skillnad från sist och han hann ge mig en dos precis innan det var dags för Mikey att komma.
Aj.
Det var inte skönt.
Med Ricki kände jag inget, men nu kände jag en del...
Klockan 09.16 kom Mikey till världen med ett skrik❤
3,5 kg tung och 52 cm lång, ordentliga lungor och ett jäkla humör!
Vi fick frukost, med en blå bricka denna gång, vi berättade under förlossningen om "misstaget" som blev sist😉
De ska sluta med de blå och rosa brickorna, de får tydligen inte använde "typiska" färger för kön längre 😞
Denna gång fick jag varm choklad istället för kaffe och brödet var ljust istället för mörkt, halleluja!
Back to start >
En gravid punkare från Västerås på 22 år! Jag delar mitt liv med min fästman Pim, hunden Ace, katten Zuky och en del ormar.
Vi väntar en Ricki den 11 april nästa år, första barnet för oss båda.
Förutom att dricka och härja (innan jag blev gravid) så lajvar både jag och fästmannen, vi kör fantasy och pirater. Lajv är roligare än man tror, speciellt när man är full.
Stort grattis! Han är lik storebror 😊